Små barn kan inte förväntas ta ansvar

När det kommer till barn i åldern 4-6 år har föräldern en oerhört viktig roll. Ända upp till 10 årsåldern vill vi gärna uppmana föräldrar att hjälpa sina barn göra framsteg med sina musiklektioner.

Musikmetodikskaparen Suzuki har ägnat en stor del av sin metod i att inkludera och engagera elevernas föräldrar i barnens läroprocesser. I sin bok ”Kunskap med kärlek” poängterar han hur oerhört viktig föräldern är för ett barns chanser att lyckas i livet. Ett påstående som absolut kan diskuteras – som instrumentlärare tar det dock inte lång tid innan man ser var Suzukis teori kommer från.

Delta i lektionen
Gång på gång har vi sett att de barn, vars föräldrar engagerar sig, tar till sig instrumentet på djupet och med kärlek. De utvecklas snabbt, och ju fler utmaningar de klarar, desto mer taggade blir de på nästa! De visar både skratt och glädje på sina lektioner.

I de fall föräldrarna förblir utomstående i processen, går det långsammare för barnet. De visar oftare missnöje med sig själva på lektionerna och instrumentet blir snabbt en frustration – som ibland tyvärr utvecklas till en avsky. Som musikälskare är det smärtsamt att se, men begripligt. Vem har roligt när man bara står still? ​ Ett råd till föräldrar med barn i åldern 4-6 år, brukar vara att själva delta på lektionerna, så att de får se hur instruktören arbetar. Om barnet fungerar bättre utan föräldern i rummet, så kan man ändå hjälpa till genom att kommunicera med läraren och hålla sig uppdaterad med uppgifterna. ​ Fem minuter är allt som krävs Tjat, bestraffning och tvång är negativa upplevelser som garanterar att eleven tappar viljan att spela. Inget av det hör hemma i musikinlärning. Det bästa man kan göra som förälder är därför inte att bara uppmana barnet att öva, utan istället att sätta en rutin. Avdramatisera den – klockan är nu kvart över sex och det är dags för dagens musikstund. Fem till femton minuter är allt som krävs – kanske kan man avsluta stunden med en lekstund eller en extra rolig övning!